torsdag 24 juni 2010

En midsommarnattsmardröm

IMORGON ÄR DET min sista midsommarafton som fyrtioplussare. Näs­ta gång är jag femtitaggare. Så konstigt det känns. Lite ve­mo­digt, men samtidigt väldigt skönt. Med åren minskar, om man vill, mängden måsten runt alla högtider – och o ja, jag vill!

Svunnen är den tid när midsommar var liktydigt med party-party, fullt ös ... men ändå inte särskilt roligt. Men herregud, det var ju mid­som­mar och då skulle man ha roligt, om det så skulle ske med hjälp av hammare och spik.

Sett i backspegeln är det i grund och botten väldigt få av mina hittills avklarade fyrtionio midsomrar som jag har något bestående minne av. Varken från mina tidiga barnaår, från tonåren eller från tiden som fullvuxen.


Eller, tja, en midsommar minns jag faktiskt riktigt bra. Glasklart, om jag ska vara ärlig. Vad jag däremot inte minns är exakt hur gammal jag var, men arton skulle jag tro, kanske nitton. Preskriptionstiden är i alla fall passerad med råge.

Det var dans ute i skärgården, dit vi tog oss med båt. Övernattas skulle det, i tält, så förutom skaffning i fast och flytande form var sov­säcken också med. Av någon nu glömd orsak fick jag utåt natten för mig att nä, där ville jag inte stanna. Tillbaka in till stan skulle jag och där med basta.

Efter en slarvig hoprafsning av pick och pack sadlade jag apost­la­häs­tar­na och anträdde min måhända inte helt spikraka promenad mot färjfästet, utan vingelmarginal en sträcka på sina modiga fem-sex kilometer. Efter ungefär halva vägen började det duggregna. Yt­ter­ligare en stund senare öste det ner och när jag omsider nådde min destination, färjeläget varifrån skärgårdsfärjan till det åländska fast­landet skulle avgå, hade jag varit torrare om jag simmat hela vägen.

Vad jag inte tänkt på, var att det inte går några färjor mitt i natten, och efter en koll av den på en båthusvägg uppspikade turlistan var det bara att finna sig i faktum: det var drygt sex timmar till mor­go­nens första tur. Och det regnade. Hällregnade. Och i motsats till Noak hade jag ingen ark att tillgå. Ingen flådig mångmiljonyacht heller.

Villrådig tryckte jag mig mot båshusväggen under takfotens sorg­fäl­li­ga regnskydd och funderade aningen dimmigt på vad i hela helskotta jag skulle göra. Alternativet att traska hela den långa vägen tillbaka var uteslutet. Dels var jag för trött och dels hade jag bestämt mig; jag skulle tillbaka till stan så fort som möjligt.

Då fick jag syn på telefonkiosken. En sån där gammal, hederlig sak, ni vet, med tre väggar av glas och telefonen på den fjärde. Aha! En allt i ett-lösning med tak över huvudet och vindskydd på köpet. Perfekt.

Eftersom jag var våt och det var ruggigt bestämde jag mig för att krångla mig in i min sovsäck, som var det enda torra jag hade kvar. Med visst besvär lyckades jag tråckla mig in i denna, dra fast blixt­låset och kura ihop mig på den minimala golvytan. Inom en kvart sov jag som en stock medan regnet fortsatte att spela bongotrumma mot kiosktaket.

Ett antal timmar senare vaknade jag till solsken, fågelsång ... och ljudet av människor. Yrvaken, bakfull och med smaken av nyskiten råtta i munnen baxade jag mig upp i sittande ställning – och fick mitt livs överraskning.

Utanför telefonkiosken (strategiskt placerad precis intill vägens slut vid färjfästet) stod hur många bilar som helst i kö! Nattens regnväder hade tydligen fått fler än mig att bestämma sig för att ta sig därifrån. Pinsamt är bara förnamnet för hur det kändes att så diskret som möj­ligt trassla sig ur sovsäcken och kliva ut ur det märkliga nattlägret.

Och det var väl sin sak, att jag tillbringat midsommarnatten i en te­le­fonkiosk. En helt annan var att jag inte varit ensam. Som sällskap i sovsäcken hade jag nämligen haft Kalle. Just det, Kalle – som i Kalles Kaviar. Kalle utan hatten på, dessutom. Hur han råkat hamna inne i min sovsäck förtäljer icke historien, men vet ni hur innehållet i en tub romkräm luktar efter ett antal timmar i sommarvärme? Ja, inte doftar det Chanel No. 5, det kan jag intyga.

Än i denna dag är jag tacksam för att jag överhuvudtaget lyckades vigga skjuts in till stan. Vem det var som i sin stora välvilja stod för transporten kommer jag inte ihåg, men denna någon måste i alla fall haft något seriöst fel på luktsinnet. Jag hade inte velat vara i mina klä­der så som de stank, än mindre ha mig själv i samma bil.

Men till stan kom jag i alla fall och till min egen, stora förvåning har jag aldrig slutat gilla Kalles.

onsdag 23 juni 2010

LÄSTIPS
Gamarna av Maria Küchen


Gamarna
av Maria Küchen

Någon i Stockholm ritualmördar framgångsrika kvinnor. Tre personer har redan blivit mördade. Gynekologen Bodil Ohlsson, som ideellt hjälpte papperslösa flyktingkvinnor och offer för he­ders­våld. UD-tjänstemannen Louise Brink, på spikrak väg uppåt i en av Sveriges tuffaste karriärer. Och TV-jour­na­listen So­fie Alberg, som gav det feministiska perspektivet en plats i kommersiella ny­hets­medier. Men när det fjärde mordet inträffar bryts mönstret på ett oväntat sätt. ”Gamarna” är en spännande sam­tids­thril­ler som ger läsaren inblick i Stock­holms smutsiga bo­stads­mark­nad. Med skärpa och mycket humor skildras San­na Wredes pa­nik­fyll­da jakt på en mördare som är ute efter hämnd.

Mitt betyg: ˜˜˜˜ (av 5 möjliga)


Högst personlig kommentar:
För ovanlighetens skull en ljudbok som jag haft svårt att somna ifrån på kväl­larna i sängen. En bidragande orsak är säkert uppläsaren, Eva Röse, vars in­le­vel­sefulla läsning var ett rent nöje. Men intrigen, språ­ket och tempot var minst lika bidragande orsaker.
    Maria Küchen har lyckats bra med att låta oss krypa in i hu­vud­per­so­nens hjärna och känsloliv. Jag tycker ofta att romaner med mycket tankeåtergivning tenderar att bli för ”babbliga”, så är dock icke fallet i ”Gamarna”.
    Vad som också är skönt är att upplösningen är långt ifrån självklar. Jag in­vag­gas närmast i ett komatöst tillstånd av böcker där man re­dan från kapitel 1 kan gissa sig till hur det hela kommer att sluta. Så var det inte i den här romanen.
    Det här är i mitt tycke en bok för semestern, eftersom den kan va­ra svår att släppa om man väl börjat vända blad.

tisdag 22 juni 2010

Rapport från en odlingshink

DET GRÖNSKAR SOM bara den i hinkarna på min terrass. Mitt ter­rass­räcke är 90 cm högt, så ni kan avgöra hur maffiga po­ta­tis­blas­ten har hunnit bli.

Klart är i alla fall att det grodde snabbast och växer bäst i den svarta planteringskrukan. Om jag odlar potatis i hink nästa sommar igen ska jag klä in mina vita hinkar med svarta sopsäckar eller något annat mörkt.


22 juni 2010



4 juni 2010



17 maj 2010

Krönikan från 19.6.2010 nu i "Kort & Gott"

NU FINNS MIN senaste krönika från Tidningen Åland den 19.6.2010 i min kåserisamling ”Kort & Gott”.

Klicka HÄR så kommer du direkt till sidan där du kan ladda ner den uppdaterade kå­se­ri­sam­ling­en.

måndag 21 juni 2010

Fjäriln vingad

IGÅR VAR DET ”Öppna trädgårdar” på ett par ställen i Lem­land, grann­kommun till Mariehamn. Väninnan S och jag ägnade därför ef­ter­middagen åt att beundra resultatet av andras gröna fingrar och krök­ta ryggar.

I den ena trädgården fick jag syn på något som jag på avstånd trod­de var en nässelfjäril, men när jag kom närmare visade det sig att så inte var fallet. Goda bloggvännen Monkan har hjälpt mig med iden­ti­fi­ka­tio­nen; det är en Polygonia c-album eller vinbärsfuks på svenska. En riktig skönhet, tycker jag.


Vingspannet var cirka 4,5-5,0 cm och färgsättningen snarlik näs­sel­fjä­ri­lens. Däremot var vingarna väldigt flikiga och när fjärilen slog ihop dem blev den förvillande lik ett torrt löv.


En bit längre bort låg den här lille gynnaren och piskade med svansen på en sten invid näckrosdammen. Målet var en trollslända som retfullt hovrade preciiis så långt bort att det var omöjligt att fånga den utan att blöta tassarna. Trollsländan är den svarta pricken som syns strax ovanför stenen i vattnet.



Du kan se alla bilder i större format om du klickar på dem.

[tags: Polygonia c-album, Comma, The Comma, vinbärsfuks, herukkaperhonen ]

Veckans Vanartiga Vers #10

En mansgris ifrån Chittagong
tyckte själv den var avundsvärt lång.
Så han drog genom stan
iförd blott en turban,
utan byxa och utan kalsong!


***

Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

söndag 20 juni 2010

RECEPT > Peders citronsill


 
SILL, SILL, MIN älskade sill ...
hör liksom myggen sommaren till!
Med detta mitt inlägg jag erbjuder eder
godaste sillen, receptet från Peder.
Purjo och rödlök och en knippa dill,
och pricken på i: citroner därtill.


Du behöver:

c. 400 g avvattnade sillfiléer för inläggning
1 tunnskivad purjolök
1-2 finhackade rödlökar
2 msk finhackad färsk dill
8 kryddpepparkorn
2,5 dl socker
saften från 3 rejäla citroner

Blanda sockret och citronsaften. Skär sillen i lämpliga munsbitar. Blanda alla ingredienser i en bunke och flytta över hela härligheten till en lämplig burk. Häll på lagen, skruva på locket och låt sillen stå i kyl­skåp minst 2 dagar, gärna lite längre.

Detta är utan tvekan mitt eget absoluta favoritrecept på sill, alla ka­te­gorier!